Nu på morgonen (för mig snarare förmiddag) har jag suttit och läst lite gravidbloggar men framförallt pappabloggar och blev både lättad och förbannad. Mammorna skriver rätt mycket om hur jobbigt allt är för Dom osv, all stress, dom vet inte vad papporna funderar på och vad dom har för tankar och papporna är arga över barnmorskor och barnsidor, tex alltombarn.se som mest bara fokuserar på kvinnan.
Jag förstår dom båda, faktiskt. Det är en del jobbigt som kommer med graviditeten och det är jättejobbigt att inte veta exakt vad den andra känner. Visst är det helt underbart under hela resan, iaf hittills och Vi går i morgon in i vecka 27 om jag räknat rätt.
Jag blir fetare, har det jobbigare att röra mig, blir trött av att gå för mycket och tappar humöret snabbare just för att jag blir trött tidigare. Jag vill kunna få på mig mina gamla kläder, jag vill kunna röra mig och framför allt sova på mage men det går ju inte, skulle vara som att ligga på en fotboll. Jag ställer lite högre krav på Niklas att göra saker, mest att han får göra saker som jag vissa dagar inte orkar med, saker jag vanligtvis valt att göra helt själv. Mitt motto har alltid varit ”Själv är bästa dräng”.
Sedan Niklas då, jag kan inte sitta här och skriva om vad han känner, oro, stress, lycka, förväntan eller vad det nu är, för jag kan inte helt veta, på samma sätt som han inte kan veta exakt vad jag känner. Även fast vi pratar om det. Det går inte alltid att förklara allt och även om vi sätter ord på det så känner man inte samma sak. För mig känns det självklart att kiddo sparkar massor medan det för Niklas kan kännas lite konstigt och ovant, även om han tycker det är tokmysigt också.
MEN, det jag skulle komma till var att det enligt mig ligger alldeles för mycket fokus på den gravida kvinnan. Det är faktiskt vi båda som är med barn, även om det är jag som bär kiddo i magen. Vi har båda lika stort ansvar. Barnmorskor däremot och sidor på internet känner sig dock manade att säga till att ”Det faktiskt är viktigt att pappan är där lika mycket och hjälper till” ”Det kan vara jobbigt för mamman” osv osv. Det är så sjukt idiotiskt.
För mig är det en självklarhet att pappan (Niklas) INTE kommer hjälpa till, VI kommer hjälpas åt, båda två, tillsammans, vi kommer göra de saker vi är sämst och bäst på. Inte jag, inte han utan VI.
Jag är för övrigt inte heller någon rödstrumpa som tycker att allt ska vara precis 50/50. ”Dä rer sig mä tiden”.
Jag är även trött på att behöva känna stress och press från olika håll. Alla har sin åsikt om allt, alltså om man ska amma eller inte, hur man ska känna, vara, tänka. Alla som varit gravida eller är gravida som säger ”been there done that, du ska göra, känna och tänka såhär”. Nja, jag kan tänka själv. Faktiskt.
Jag kan ta beslut själv, jag kan känna bäst själv vad som är rätt för mig, kiddo och för oss tillsammans. Niklas känner sitt och jag känner mitt och nej, till alla gravida där ute har jag ett råd, Läs inte massa skit på internet om allt. Alltså, det är roligt att läsa om hur andra har det och vad andra gör på olika gravidsidor men ignorera pekpinnarna. (Det här var också en pekpinne, en sådan pekpinne som du kan fördöma och ignorera om du vill:)
Tror även att det är 15 dagar kvar tills jag ska till barnmorskan igen, första gången jag ska vara där helt ensam. Det känns sådär, men många jag känner har gått själv under i princip hela perioden så jag har nog varit lite bortskämd med att haft Niklas med mig varje gång. Men nästa gång ska vi göra test om jag har diabetes eller inte, eller tendenser till det. Man kan utveckla det under graviditeten och om man har anlag för det, som jag har, pappa har diabetes så testar man.
Man dricker typ sockerlösning eller något på fastande mage och sitter på samma ställe i två timmar, sedan sticker dom i fingret och kollar värdet. Det är lite nervöst för jag har alltid varit orolig för att jag ska ha det eller få det. Och jag hatar att vara hos barnmorskan, mest lokalen, känns så föråldrat, dom har inglasade gamla ”verktyg” som dom hade vid förlossningar förr i tiden osv. Fy fan vad vidrigt.
Niklas skickade en artikel till mig idag också, det står om nyförlösta att dom ska få åka hem från sjukhuset efter ca 6 timmar. Jag tycker man ska avgöra från fall till fall, jag vill hem så fort som möjligt, hatar sjukhus och hatar att känna mig övervakad.
För att sammanfatta graviditetsbesvären för mig så kan jag säga att jag blir extra sur för extra mycket. HATAR när Niklas är försenad hem från fotbollsträningen, suckar extra djupt när jag ser handduken glömd på golvet i badrummet, blir galen om saker inte är gjorda på Mitt sätt fast jag vet att det är helt omöjligt för någon annan att göra saker på mitt sätt.
Jag blir förbannad. Jag blir förbannad på folk i hans närvaro, på hur folk är, glor, beter sig, folk som spelar eller inte spelar fotboll osv. Så är det bara. När jag blir arg så blir jag extra arg, så punktlighet och noggrannhet känns just nu som a och o i min värld. Inget jag är stolt över men det är den bittra sanningen. Jag blir arg över saker som inte är hans fel, vilket han får leva med. Det känns inte kul, men så är det. Just nu. Ibland. Lite oftare.
Sedan så har vi bestämt att vi ska göra en avgjutning i gips på magen. Jag fick inspirationen från en av bloggarna jag läste. Tror det är jättemysigt.
DET ÄR INTE BARA MAMMORNA SOM BEHÖVER SKÄMMAS BORT, SKÄM BORT PAPPORNA OCKSÅ, DET SKA JAG GÖRA!
