Det alla kanske inte riktigt vet är att jag kan bli besviken som alla andra. Förmodligen som alla andra tillsammans.
Den som ställer sig in mest hos den andra och vägrar säga en sanning som finns är den som är mest omtyckta bland dom svaga. Jag personligen har varit i situationen själv där jag kanske undvek att säga vad jag tyckte i den mån att sanningen kunde såra. Nu så här i efterhand önskar jag att jag alltid sagt sanningen, då hade allt varit annorlunda idag. Men jag ömkar nu istället dom svaga jag känner som väljer att förneka sanning och faktiskt innehåll.
Att smöra för varandra för att hålla någon, några eller någonting annat utanför det lilla ”laget” är falskt men framförallt svagt. Det finns saker som aldrig går att förlåta, det finns saker som aldrig glöms. Jag har ett stort hjärta, men jag har ett hjärta som inte tål mer besvikelser, skitsnack och idioti. Numera fokuserar jag på mig själv, på mig och Niklas, och på mig, Niklas och vårt kommande barn. Det är vad som är viktigast och betyder mest. Klarar inte mer magont, ångest och tårar, jag har fått nog.
Vissa klarar inte av sanningen och folk som är rättframma. Det är inte dom ärliga och rättframmas fel. Ärlighet är en lyx få förunnat och tyvärr uppskattas det inte av alla. Slicka uppåt och sparka neråt är ett vidrigt uttryck som blivit standard, men det är inte lika vidrigt som dess egentliga innebörd.
Det här var ett allmänt inlägg som jag hoppas att alla kan ta till sig. För det är någonting som alla borde tänka på och bära med sig på sitt egna sätt i sitt egna hjärta, ett hjärta glöms alldeles för ofta bort.
/ Nilli
Lögner smittar lika snabbt som influensan